Jag är fullt (o)normal

Jag kan inte rå för att jag hör röster i huvudet, då måste det vara fullt normalt. Eller inte. Det är nog inte helt socialt accepterat. Men det kanske sånt som kommer med tiden när man bosätter sig själv i en stad långt borta.

När jag kom hem från jobbet blev jag trött och duktigt irriterad på att grannen spelade musik högt nog att det hördes in till mig. Konstigt, den grannen brukar inte spela högt.

När jag gick in på toan hördes musiken fortfarande. Dovt, som om det kom som röster i huvudet.
Tiden gick och musiken fortsatte. Den var rätt bra, gillade det, kunde nästan nynna med.
Inte konstigt, det var min musik. Ur högtalarna och inte mitt huvud.
När jag gick hemifrån hade musiken glömts påslagen med repeat, och högtalarna på jättelåg volym. Som små små röster i huvudet.

Inte för att jag påstår att jag är fullt normal, och socialt accepterad, för det.
Än kan jag förneka rösterna i huvudet. Men kommer dom tillbaka ska jag fråga om dom vill bli min kompis.